Lika mycket som man längtar hem, kan man längta bort..

Nu har jag varit hemma ett tag och Ghana känns ibland långt borta och ganska avlägset men på samma sätt väldigt närvarande i mitt liv.
Sen jag kom hem har jag även den här gången fått frågan om vad det är som är så speciellt med Ghana och varför jag återvänder och vad jag gjort där och hur jag har levt, vad man äter, hur man tänker, vad man känner, hur det ser ut och ytterligare tusen saker.
För mig är det precis som tidigare så otroligt svårt att förklara och berätta vad det är med Ghana som fängslat och förtrollat mig, vad som gjort att det där landet, långt där borta på en annan kontinent, där allt är så annorlunda har fått och tagit så stor plats i mitt liv de senaste 3 åren. Jag kommer inte kunna skriva ner det här och nu och jag kommer nog aldrig kunna sätta ord på det. Jag kommer inte heller kunna ge er som inte varit där en rättvis bild av känslan, doften, skratten, leendena, glädjen, sorgen, människorna, solen, längtan, irritationen, frustrationen, kärleken och allt det där som är Ghana. Det är något som inte kan brytas ner till ord eller förklaras på annat sätt än att det griper tag i dig, förändrar dig och bebor ditt hjärta, och du vill att det gör det och för var gång du är där tar det lite mer av ditt innersta och du tillåter det att ske, utan att så mycket som blinka.
Visst ibland kan du bara längta till något annat och längta hem och längta vidare, men sen kommer allt det där jag nyss nämnt smygande över dig igen och så är du återigen fast i det där förtrollande och enkla, det där självklara.
För mig har det nog varit så enkelt som att i Ghana känner jag mig hel, landet där nere vid ekvatorn där den afrikanska solen lyser dig i ansiktet och musiken spelas alldeles för högt och elen kommer och går är ett av de få ställen jag känt mig hel de senaste åren.
När jag åker genom natten i en tro-tro med alldeles för många människor, till i mina öron ganska dålig musik och vinden slår genom rutan så känner jag mig levande, mer levande än någon annanstans, just då och där känns det så självklart att Ghana ska ha en del av mitt hjärta och just då och där känns allt, hela livet så självklart..

Jag saknar dig Ghana!

so long ghana my friend..

Sista natten i Ghana för denna gången tillbringas i Accra efter att ha lämnat ett väldigt regnigt Busua i morse.

Känner just nu en stor splittring inom mig, känns inte riktigt som jag ska lämna allt det här och det känns samtidigt skönt att få komma till Sverige igen men å andra sidan vill jag inte riktigt hem ännu och det är  jobbigt att inte veta när man kan komma tillbaka och om jag kommer kunna det och i så fall om hur lång tid.

Sista veckan spenderades mycket på stranden i solen och med en och annan eller flera öl i näven. Jag och Harriet har hunnit med att även besöka Takoradi ytterligare en gång och denna var den absolut bästa där nånsin. Det var ganska dåligt väder med Ghana mått mätt och därför relativt svalt, det var även kontroll av polis/militär bland försäljarna vilket innebar mindre folk än vanligt och det i sig att vi kunde röra oss utan att knappt ens bli ”antastade” av någon eller några.

I fredags hade Ben, Harriet, jag och Karin en grillfest med flertalet vänner och mindre bekanta och det var på det hela taget en mycket lyckad kväll och återigen en sån där kväll som gör att Sverige känns väldigt avlägset och längtan dit obefintlig.

Har även hunnit med att besöka både Dixicove fort och Cape 3 points och dess fyr, bra dagsutflykter och kul att få se lite annat i Western Region och ärligt talat är naturen på många ställen här makalöst enastående. Vi har dock blivit så bortskämda med fantastiska och ödsliga och milslånga stränder att man knappt rycker på näsan åt det längre, synd på ett sätt för stränderna här är faktiskt för det mesta helt obeskrivligt vackra och inga bilder kan göra dem rättvisa.

I lördag sa vi hej då till Ben och Harriet och idag till alla de andra, farväl är aldrig kul och jag vill helst inte se det som farväl utan mer hej då tills vi ses nästa gång.

Nu ska jag försöka få mig en bra natt med sömn och hoppas på att resan hem går smidigt och lätt och att Sverige bjuder på riktigt fantastiskt vårväder på torsdag.

Ghana tack igen för allt och du gör mig hel och jag har dig att tacka för så otroligt mycket, upplevelser, intryck och alla de fantastiska människor du fört in i mitt liv. På återseende min kära vän!

Underbara fantastiska Cape och en släng av matförgiftning

Så ännu en liten update från ghanaland.

Senaste dagarna har spenderats i Busua på stranden, i Takoradi med Hillary, i Agona med Harriet och i Cape Coast med Julia och Karin. Vi var inbjudna att äta middag med Liv vår gamla program manager för kursen vi läste i Cape Coast och Julia som läst samma kurs men terminen efter var även med. Hon bor just nu i Busua där hon jobbar på en lokal NGO och är en av de vi lärt känna denna vända. Vi for i tro till vår favorit stad Cape där vi tillbringade kvällen på Livs tak med utsikt över staden och såg solen gå ner drickandes skumpa. Efter det for vi till kokodu för att äta middag, jag valde nitlotten och fick en matförgiftning på köpet, så natten var allt annat än angenäm. Men nu är jag återhämtad och allt är bara fint. Har senaste veckan varit nära döden kanske 3ggr i en tro-tro och alla som reser och tror de ska dö av tropiska sjukdomar som malaria eller liknande, nej nej det är nog mest sannolikt att om ni kommer till dessa breddgrader så är det trafiken om något ni ska va rädda för. Men vad gör man inte för att ta sig runt och ärligt talat så finns det inga alternativ om man ens ska ta sig nånstans.

Idag har vi sagt adjö till Hillary och Ellie som lämnade oss för Accra och sen hemresa till Canada, en tår föll och det är alltid sorgligt att säga hej då till någon man lärt känna väl och umgåtts med nästan dagligen i flera månader och som man inte vet när och om man kommer träffa igen. Det är nog det värsta med att resa och speciellt att vara på samma ställe en längre tid, de man lämnar efter sig eller de som far någon annanstans i världen. Nästa helg är det dags att säga adjö till Harriet och Ben och sedan några dagar efter det alla de andra. Ben och Harriet ska jag dock försöka hälsa på i England/Wales så snart jag har möjlighet. Efter att ha haft några dagar förra veckan när jag bara kände mig färdig med Ghana är jag nu i en fas där jag nog inte vill hem samtidigt som jag ser fram mot det på ett sätt, mest ser jag fram mot att äta bra mat. Det är så svårt att förklara hur det känns men jag vet att jag måste tillbaka hit och att det inte får dröja allt för länge. Sista veckan ska jag tillbringa så stor del jag kan i solen eftersom rapporter från Sverige berättar att isarna inte ens har släppt och att det fortfarande finns snö kvar. Hualigen, jag hoppas att skiten är borta till den 25:e för jag är inte redo för snö och kyla, jag är möjligtvis redo för vår och grönska..

……………

Då har ännu en vecka förflutit och den har gått väldigt fort. Jag har varit i Takoradi och ätit god mat med Rebecca och Henry och handlat ännu mer tyger, det är något visst med afrikanskatyger, de lixom bara inhandlar sig nästan av sig själva. Boom så har man ytterligare 4 yards.
Jag har även repat mig från malarian, umgåtts med vänner, solat och druckit nån öl eller två. Ja, jag har helt enkelt levt det hårda livet senaste dagarna.. (dock har jag tagit fasta på att söka en del jobb så det gör jag nästan dagligen)
Vädret är lite si och så och fram och tillbaka nu och vi är på väg in i regnperioden vilket till viss del är skönt eftersom det varit sjuktvarmt sista tiden, men jag hoppas på ytterligare några soldagar innan vi åker hem.
Jag har även hunnit med att ha lite ”sverigelängtan”, har under ett par dagar känt mig ganska klar med Ghana för den här gången och redo att åka hem. Men så har man en sån dag som jag hade igår som är helt kanon och trevlig och man omges av så många underbara människor att man känner, jo, jag kan nog stanna lite till och jag vill nog inte hem riktigt än, jag är inte riktigt redo att släppa allt det här.
Men om 2 veckor åker vi till Accra för att sätta oss på flyget hem och då kommer det nog kännas både skönt och tråkigt och jobbigt och allt där emellan.
Jag ser fram mot att träffa mina brorsbarn och leka kurragömma med Alvin och jag ser fram mot att träffa alla er andra och en sommar och vår i Sverige. Jag ser fram mot att se Sverige så där fantastiskt grönt och vackert som det kan vara en dag i juni och jag ser fram mot att känna lukten av Småland och skogen och havet.
Men samtidigt kommer jag sakna lukten och känslan och allt det där andra som är Ghana. Men jag kommer med största sannolikhet att komma tillbaka hit. Det är nåt speciellt med det här landet och nu har jag vänner och fantastiska människor här som jag vill träffa igen.
I den bästa av världar och det bästa av liv skulle jag vilja kombinera mitt liv med tid här, Sverige och Spanien, det bästa av allt helt enkelt..

Ghana <3

Ghana- du är i mitt hjärta för alltid! ❤

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

malaria again and påsk..

Senaste veckan har bara svichat förbi och nu är det mindre än en månad tills vi är tillbaka i Sverige. Jag har redan bestämt mig för att försöka komma tillbaka ner hit i höst/vinter så jag får väl hoppas på att det blir så och tänka så, det blir iaf lite lättare att lämna Ghana när det är dags om jag har det som mål.

Efter att ha mått väldigt bra, för bra i 3 veckor så var det då dags igen, malaria gjorde comeback. Så nu ligger jag här och svettas efter en rätt jobbig natt och väntar på att min kära roomie Karin ska komma tillbaka från Agona med Coartem så jag kan påbörja en ny kur. Vet inte om det är så att mina immunsuppressiva läkemedel slår ut lariam eller vad det är frågan om, men jag har iaf rätt oflyt när det gäller malaria. Jag är på profylax, har nästan inga bett och ändå lyckas jag med konststycket att få skiten två ggr på två månader nu. Men förhoppningsvis slår kuren ut det hela och jag är tillbaka på banan inom någon dag eller två.

Påsken har firats på stranden i solen med öl, vänner och så har vi kollat lite på surftävlingen som ägt rum de senaste dagarna. Vi har det bra och förutom en släng av malaria så är det alla tiders och jag älskar det här landet och det är på något sätt så självklart att det är här jag ska vara just nu.

Mamma du behöver inte oroa dig! Jag kommer va helt i form igen om nån dag och allt annat är topp!

cape and so on..

Senaste veckan har gått så sjukt fort och just nu är jag inne i ett jag vill aldrig lämna Ghana flow och jag mår bra och allt är topp.

Jag tillbringade tors-sön med Rebecca i Cape Coast på Hans Cotthage och hjälpte henne med lite små saker då hon jobbade. Vi träffade fantastiska människor som kommer hit genom organisationen (Free the Children och Me to We) som hon jobbar för och de bygger bla skolor till barn i en av byarna i närheten av Busua. Sen hade vi även lite tid för shopping och strosa runt i Cape och passade på att äta på Balo Bab (ni som varit där vet varför).

Det va väldans skönt att va i väg från Busua en stund och se och göra lite annat och jag som tycker väldigt mycket om Cape och pluggat där kände mig som hemma, precis en sådan helg jag behövde just nu. Jag har shoppat lite för mycket (med ghanamått mätt) och vet ärligt talat inte hur allt ska gå ner i väskorna på vägen hem, men den dagen den sorgen antar jag.

Idag har vi varit i Sekondi och Takoradi och lämnat in våra pass för att förlänga visum en månad, för ja det är endast en kort månad kvar tills vi är tillbaka i svedala.

Jag har ångest över hemresan redan och jag vet att en månad kan va lång tid men just nu känns det alldeles för kort och jag har mest ångest över att lämna alla här och Ghana och inte veta när eller om jag kan komma tillbaka.

Karin har farit i väg för att göra sina intervjuer så närmaste dagarna bor jag ensam, lite skönt med egentid då jag inte haft någon sådan på ett bra tag.

Det händer saker hela tiden och jag minns inte när vad varit och vad vi gjort vilken dag, men som sagt, vi mår just nu topp och njuter och lever och allt sånt.

Ghana är Ghana och jag är så jäkla glad över att vara här just nu!

 

 

inget nytt under solen..

Roxett ljuder ur högtalaren och vi njuter av ac och wifi på resorten. (är här och utnyttjar nätet en stund).

Just nu är det så att både jag och Karin mår rätt bra, peppar peppar! Så nu hoppas vi att det fortsätter så tills vi far hem.

På tal om hemresa har det börjat ge mig lite ångest att jag om 5 veckor måste tillbaka till Sverige och ”verkligheten”, jag vill inte och jag har ingen större lust med det alls. Men det blir nog bra det med, den dagen den sorgen lixom. Om inte annat kan jag glädja mig åt de jag får träffa och maten jag kan äta.

Har precis avslutat ett långt skype-samtal med Sandra och det ska bli kul att vi äntligen kommer träffas snart igen, hon har varit i väg i över ett år nu och det är rätt långt tid. Har saknat henne en hel del så att säga.

Annars har jag druckit lite för mycket öl senaste dagarna, varit lite bakis och sliten, svurit över att strömmen är borta och vi inte har någon fläkt vilket inte ger något syre alls i vårt hem.

Vi har firat Rebecca som fyllt år med en brak lyx-frukost och ja det är väl typ det som hänt.

I morgon ska jag åka med Rebecca till Cape Coast och vara där till på söndag, ska bli skönt att komma i väg lite och det ska bli nice att få hänga i Cape en stund eftersom det är en stad jag tycker väldigt bra om.

Jag har fått lite plugg gjort och sökt lite jobb eftersom den pickar på, verkligheten alltså..

Slänger upp några bilder eftersom jag inte har så mycket annat att komma med just nu.

 

sol, öl och feber- thats africa, alright..

Jamen hejsan hallå där igen..

Senaste veckan har varit ganska händelserik samtidigt som det går lunkande framåt.

Glömmer av vad som hänt när och vad vi gjort men ska försöka sammanfatta lite.

Vi har tillbringat den senaste veckan mer eller mindre hela tiden i Busua med några avstickare till Takoradi och Agona. I fredags var det fest på stranden med dans och håll i gång på surfshopen och lördagen tillbringades på stranden i solen och på taket på african rainbow på natten, en lagom helg med lite mycket öl men med mycket bra sällskap. Även söndagen försvann i en form av strand häng och slappt chill.

Måndagen ägnade jag tro det eller ej åt lite plugg och jag hann även med en löptur på stranden på morgonen och kände mig allmänt produktiv och i tisdags for jag en vända till Takoradi för att göra lite ärenden och hämta upp Rebeccas pass på visumexpeditionen då hon jobbar halvt ihjäl sig och inte har haft tid själv. Snäll som man är så fixar man biffen!

She owe me one!

Har mått bra lite för bra senaste veckan och som vi vet är ju inte det ett så gott tecken så i tisdags slog det till, precis nu när både jag och Karin börjat känna oss ok. En helvetesnatt tog sin början, det var in och ut på toa och feber på över 40 grader och ärligt talat lite hallucinationer och början till förvirring. Så runt 12 på dagen efter (onsdag), när det hela pågått i mer än 14h tog Karin (tack tack tack) tag i saken och ringde mitt försäkringsbolag och hämtade en taxi och vi for till Takoradi där jag återigen fick besöka Wara, de satte dropp, gav mig antibiotika intravenöst och fick ner febern. Så efter ett par timmar var jag i bättre skick och kunde åka hem igen. (Vet ärligt talat inte när jag hade så hög feber senaste eller kände mig i så dåligt skick, men det va bra länge sen. Inte ens när jag hade proppen var jag så utmattad och sliten som nu). Visade sig att det var/är någon magbakterie/parasit så jag går nu på en antibiotikakur ett par dagar och måste hålla mig ur den värsta solen. Men jag är i väldigt mycket bättre skick och var i dag på återbesök hos läkaren som konstaterade att allt är som det ska och att jag kommer bli helt ok. Så det hoppas vi på, vi hoppas även på att det här var sista sjukhusbesöket för oss. Är helt galet hur mycket sjuka alla är här just nu (speciellt obronis) och hur sjuka vi varit under den här vändan hit (jämfört med tidigare resor).

Men som sagt, vad utsätter man sig inte för, för att kunna vara i sitt älskade Afrika?! Skulle utan tvekan gå igenom det igen och komma hit igen och igen och igen trots malaria och parasiter och annan skit.

I helgen som kommer skulle jag ha följt med till Cape Coast för lite häng och fest och shopping, men eftersom jag inte är helt i fas har jag beslutat mig för att stanna ”hemma” i Busua, ett vuxet beslut av mig. Så det blir bara Hillary och Karin som åker. Jag hade även tänkt att kanske bege mig uppåt landet till Tamale ett par dagar nästa vecka men kommer nog avvakta med det med tills jag vet hur jag mår och tills jag har orken att sitta 20h på en buss på en dålig väg eller en obefintlig väg eller vad som.

Nu har vi varit här i 7 veckor, svårt att fatta för det där med tidsuppfattning är så konstigt när man är här. Det är nu ”bara” 6 veckor kvar tills vi befinner oss i Svedala igen och jag börjar få lite blandade känslor för det. Jag vill faktiskt inte komma hem..

Jag vet att det finns de där hemma som vill ha hem mig och samtidigt som det vore kul att träffa er alla och jag ser fram mot en svensk sommar vill jag inte hem. Jag har så fantastiska människor runt mig här och jag älskar det enkla och vardagliga livet som Ghana just nu erbjuder mig. Ju mer man är här desto enklare och tryggare blir allt och ju mer avslappnad blir man och ju mer saker att förälska sig i hittar man.

Sen hittar man ju även flera av de sakerna man irriterar sig på (de kommer och går i varierande utsträckning) och om jag fick önska mig något skulle det vara en dag i ett kallt, tyst rum med ett max greenmål med mjölk.

Men det är nog ungefär bara det och kanske en tvättmaskin en timme eller två..

Vi lever helt enkelt och vår kärlek för detta land är fortfarande kvar och vad gäller mig så växer den nog lite med..